Principer för att växa

En intressant kort berättelse om hur Gud ändrade hans liv och tjänst Många kyrkor bygger på pastorns personlighet. Följden blir att kyrkans arbete inte kan kopieras och konceptet inte föras vidare. Att försöka imitera en annan person är inte lyckosamt, Gud har skapat oss alla som unika individer och Hans Ande smörjer oss i överensstämmelse med vår egen individuella personlighet. Många gånger gör en pastor, som är ivrig efter att kyrkan skall växa, det misstaget att han går till de stora framgångsrika kyrkorna och tittar på deras program och hur förkunnaren förhåller sig till sina medlemmar. Pastorn försöker sedan att kopiera programmet och förkunnarens personlighet, men det fungerar inte. Det är sant att Gud verkar genom personligheter. De spelar en mycket viktigt roll i det sätt som vi förhåller oss på till andra människor. Men eftersom Calvary Chapel bygger på principer i stället för personligheter, kan dessa principer föras vidare och därmed användas av alla slags människor. Genom att följa dessa enkla principer har våra pastorer grundlagt mycket framgångsrika kyrkor. Låt mig dela dessa principer med dig. När jag först började som pastor tjänade jag i ett samfund vars huvudsakliga betoning var evangelisation. Detta avspeglade sig i att den första information jag skulle lämna på min månatliga rapport var hur många människor som blivit frälsta. Därefter skulle det stå hur många som blivit döpta. Jag hade så ofta hört att kyrkans primära mål var att evangelisera världen, så i varje gudstjänst var min predikan på ett eller annat sätt, evangeliserande. Den var skriven så att människor skulle ta emot Jesus som sin Herre och Frälsare. Därför var min frustation stor när jag hade förberett, vad jag tyckte var en kraftfull evangeliserande predikan, som helt säkert skulle omvända den mest hårdhjärtade syndare. När jag så kom till kyrkan såg jag till min stora besvikelse att det var inte en endaste syndare i hela församlingen. När jag stod i predikstolen och tittade ut över församlingen och såg att jag kände alla vid förnamn, så visste jag att det fanns inte en endaste syndare i hela byggnaden. Medan vi sjöng, bad jag till Gud att han på ett eller annat sätt skulle sända syndare till kyrkan. Men när mina böner inte blev hörda blev jag tvungen att predika min omvändelsepredikan till kristna. Där fanns inget hopp om någon omvändelse, som regel kunde jag lägga till några punkter där jag kunde tukta församlingen för att de inte var de slags vittnen för Jesus som Han ville att de skulle vara. Jag talade om för dem att om de hade tjänat Herren och gjort vad Gud ville att de skulle göra, så skulle de ha tagit med sig några av sina grannar så att de kunde höra Guds Ord och bli frälsta. Jag började att “slå” fåren för att de inte fick församlingen att växa och för att de inte vittnade för Jesus. Det gör ont i min hjärta när jag tänker på den tiden, hur jag skapade frustrerade och skuldtyngda troende. De var skuldtyngda därför att det jag sa var korrekt. De var inte de vittnen för Jesus de borde vara. Deras liv nådde inte upp till den bibliska standarden. De var frustrerade därför att de önskade att leva ett segerrikt liv men de visste inte hur, därför att deras pastor betonade evangelisation istället för att bygga upp Kristi kropp. Det var första principen jag lärde mig. Helt enligt traditionen så tänkte jag att kyrkans primära mål är att evangelisera världen. Men enligt bibeln så talar Paulus till oss i Efesierbrevet fyra, att kyrkans primära mål är att bygga upp Kristi kropp för att utrusta de heliga till att kunna utföra sin tjänst. Kyrkan existerar för att föra folk till mognad och enhet i tron så att de inte längre är som spädbarn utan är fullvuxna i Jesus Kristus. När jag konstant betonade omvändelse från döda gärningar och läran om dopet så lyckades jag inte att föra människor in i full relation med Gud, och de stannade i ett stadium där de var som andliga spädbarn. Den andra principen i min tjänst lärde jag mig på ett intressant sätt. Mina predikningar handlade om ett ämne, tagit från olika ställen i bibeln. Det fanns inte något mönster i mina predikningar. En vecka kunde texten vara tagen från Matteus, nästa vecka från Jesaja, följande vecka från Uppenbarelseboken och den följande från första Mosebok. Jag brukade dela vilket som helst ämne som intresserade mig den veckan, eller vilket som helst skriftställe som kunde ha talat till mig. Det svåraste med att vara pastor på den tiden var att hitta en text som jag kunde predika över. Ofta läste jag en bok i bibeln tills en skrift så att säga stod ut för mig, och sedan brukade jag utveckla mitt budskap utifrån den texten. Jag fann att jag hade predikningar över bra ämnen för ungefär för två år innan jag hade slut på ideer, så mina första pastorstjänster brukade vara i två år. Efter att jag hade använt mina två års texter så flyttade jag till en annan kyrka. Det fortsatte tills vi bodde i Huntington Beach. Vi var nära slutet av de två åren och det var dags att flytta igen, men det uppstod ett problem. Vi hade blivit ”förälskade” Huntington Beach. Vi tyckte om att bo där och vår lilla dotter hade nu börjat skolan, vi ville inte flytta därifrån. Plötstligt var jag under press att hitta mer texter och fler predikningar. Vid denna tiden läste jag Aposteln Johannes av Griffith Thomas. I ett av kapitlen hade han angivit huvuddragen av första Johannes brev. Då jag tittade närmare på dessa fann jag att det var utmärkt material för predikningar och det var omkring 40 av dem. Jag beslutade att jag skulle gå genom första Johannes brev varje söndag vid förmiddagsgudstjänsterna, och vi kunde på det sättet stanna ännu ett år i det samhälle som vi tyckte mycket om. Jag köpte åtskilliga bibelkommentarer på första Johannes brev och började en grundlig studie av detta brev. Jag utvidgade Griffith Thomas studier och tillbringade ett helt år i första Johannes brev. Det intressanta var att under detta år så upplevde vår kyrka större tillväxt än vi någonsin hade sett tidigare. Vi hade också fler omvändelser och fler dop än vi någonsin hade erfarit tidigare. Folk var plötsligt fyllda med glädje i sin vandring med Jesus, de upplevde en större kraft över synden och de hade en större visshet om sin frälsning. Naturligvis var detta de tre anledningar till att Johannes skrev brevet, och vi vet att Guds ord kommer inte att återvända förgäves utan att ha utfört det syfte för vilket det var sänt. Eftersom detta brev var sänt för att föra de troende in i fullständig glädje och frihet från synden och ge visshet om deras frälsning, så gjorde Guds ord sitt verk i deras liv. Jag hade lärt mig den andra principen. Utläggande bibelundervisning är starkare än ämnesbaserad undervisning för att ge andlig föda till Guds folk. Mot slutet av året ville vi fortfarande inte lämna Huntington Beach. Efter att ha utvecklat metoden att undervisa rakt i genom i en bok, så valde jag nu att ta Romarbrevet som nästa bok, vilket en professor på seminariet hade talat om för oss, kunde förvandla vilken kyrka som helst. Jag köpte så många kommentarer som jag kunde hitta på Romarbrevet, och vi tillbringade två år med undervisning ur denna bok. Under denna tid fördubblades församlingens medlemmar. Den Helige Ande verkade i människor hjärtan, i det att de och jag personligen upptäckte Guds nåd och började relatera till Gud på ett nytt sätt. Det var ungefär vid den här tiden jag köpte en nytt exemplar av Halley´s bibelhandbok. (Jag gav alltid bort mina exemplar till nyomvända). På försättsbladet stod det att den viktigaste sidan i boken var sidan 114, så jag slog upp den sidan för att ser vad mr. Halley ansåg vara det viktigaste. Där stod det enkla förslaget att varje kyrka borde ha en gemensam bibelläsningsplan, och att pastorns predikan skulle vara över den del av bibeln som församlingen hade läst under den gångna veckan. Jag hade aldrig tagit människor genom hela bibeln. Om sanningen ska fram, så hade jag själv aldrig satt mig ner och läst igenom bibeln. Så lärde jag mig den tredje principen. Jag bestämde mig för att jag ville få församlingen att börja läsa igenom hela bibeln, tio kapitel per vecka, och att mina predikningar skulle utgå från de kapitel som de hade läst. Jag har nu använt denna metod i många år och har sett folk i kyrkan för första gången i deras liv, läsa igenom bibeln från början till slut. Dessa två övergångar – från ämnesbaserad undervisning till utläggande (systematisk) bibelundervisning, och att arbeta sig igenom bibeln – har lärt mig några mycket fascinerande saker. Nummer ett: jag insåg att under åren när mina predikningar var ämnesbaserade, så hade jag inte en sann biblisk betoning i mina predikningar. Trots att varje predikan var baserad på skriften så var inte mina predikningar balanserade på ett bibliskt sätt. Bibeln talar om Guds och människans del i frälsningen. Majoriteten av mina ämnesbaserade predikningar betonade människans ansvar inför Gud. Mina predikningar uppmanade folk till att be, vittna och att överlåta sitt liv till att tjäna Herren. Men när du går i in en bok i bibeln, och fortsätter rakt igenom, så ser du att det finns en större betoning på vad Gud har gjort för oss, än vad vi skall göra för Gud. I mina ämnesbaserade predikningar betonade jag vad vi skulle göra, för att Gud skulle kunna gensvara. Jag gjorde människan till initiativtagare, och Gud till den som svarade. T.ex. om du ger, så kommer Gud att ge tillbaka till dig. Om du prisar Gud, så kommer du att bli välsignad med Hans närvaro för Han tronar på vår lovsång. Om du vinner själar, så kommer du att vara vis och skina som stjärnorna för evigt. Men jag lärde mig att Gud alltid är initiativtagaren och att Hans del alltid kommer först. Ta Efesierbrevet till exempel. Paulus använder de tre första kapitlen av brevet till att tala om för församlingen vad Gud har gjort för dem. Han inleder denna del med dessa ord: “Välsignad är vår Herre Jesus Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse”. Och sedan skriver han om de härliga andliga välsignelser och förmåner som vi har från Gud. Det är inte förrän han kommer till kapitel fyra som han börjar tala om människans ansvar genom att uppmana folket till att vandra värdigt den kallelse som de har blivit kallade till. Gud är initiativtagaren och nu uppmuntrar Paulus människan till att gensvara till Gud. Jag fann att när människor började upptäcka vem Gud är, och allt vad Gud har gjort, så blev de ivriga att gensvara till Gud och behövde inte påstötningar eller uppmaningar till att be eller tjäna. Nu gav de frivilligt av sitt tjänande och sin tid. De kunde inte göra nog för Herren när de insåg vad Han hade gjort för dem. Det andra jag lärde mig från dessa principer var att evangelisation är en naturlig biprodukt av en sund kyrka. När jag under det första åren av min tjänst konstant betonade att folk skulle gå ut och vinna någon för Jesus, så var antalet människor som blev frälsta väldigt få. När jag började att föda Kristi kropp med Guds ord, så hade vi fler omvändelser och dop under det första året än vi haft under något av de föregående åren av vår tjänst. När folk började växa, så fördubblades antal medlemmar det kommande året. Och det bara fortsatte, för nu var folk starka och andligt sunda. En annan viktig princip som pastorerna i våra församlingar lär sig, är att vara fullständigt beroende av att den Helige Ande hjälper dem att förklara Ordet. Jesus sade att den Helige Ande skulle undervisa lärjungarna om allt, och påminna dem om de ting som de hade blivit lärda. Paulus sade att den naturliga människan inte kunde ta emot det som tillhör Guds Ande, inte heller kan hon förstå det, därför att det måste bedömas på ett andligt sätt. Det man finner i våra församlingar är Guds Ande som verkar genom Guds Ord, för att förändra Guds folk. Det finns många kyrkor som erbjuder utmärkt bibelundervisning, men nästan förnekar den Helige Andes verk idag. Detta skapar en död ortodoxi. Folk kan mycket väl vara kunniga i skriften, men har inte förändrat sin livsstil i någon större utsträckning. De har ett sken av gudsfruktan, men förnekar dess kraft. På andra sidan av myntet är det kyrkor som betonar den Helige Ande, men försummar undervisning från Ordet. Det leder till känslobetonade sammanhang, och ett ostabilt tillstånd som är öppet för varje vindkast i läran när människor bedriver falskt spel, och förleder till villfarelse. Många falska lärare har funnit fruktbar jord i samfund som överbetonar känslomässiga erfarenheter. Det är så viktigt att ha en balans mellan Ordet och Anden så att du kan se den livsförvandlande kraften från Gud verka, och att Kristi kropp får en stabil tillväxt. I våra församlingar litar vi på att när Gud leder, så förser Han, så där är aldrig någon betoning på pengar eller givande. Många av våra kyrkor låter inte ens en kollektkorg gå runt, utan sätter en box vid ingången, så att de som önskar bidra kan göra detta. Gud presenteras aldrig som ruinerad eller på randen av konkurs. Pastorerna har lärt sig att Gud är mäktig att förse de behov som finns för vad Han vill fullborda. Gud behöver inte stöd från sitt folk för att stanna kvar i verksamheten, utan folket behöver stöd från Gud. Det är sorgligt att se folk drivas bort från kyrkan genom vädjanden och trick som används för att enträget be om donation. En del människor har lämnat kyrkan under gudstjänsten därför att de inte hade någonting att ge, och kände sig generade. Vi låter inte detta hända i våra församlingar, vi ber aldrig om gåvor eller löftesoffer. Som aposteln Paulus sa: “Låt aldrig ert givande ske med olust eller av tvång, utan låt var och en ge som han har beslutat sig för i sitt hjärta, för Gud älskar en glad givare.” Det flesta av kyrkorna i USA är starkt organiserade och starkt strukturerade. Med detta menar jag att de betonar församlingens beroende av folk, och folks beroende av församlingen. I våra församlingar föredrar vi en friare struktur genom att vi betonar vårt totala beroende av Gud. Det är intressant att de flesta människor i USA idag känner sig mer bekväma i ett oberoende, avslappnat sammanhang. Alltså fiskar vi ensamma i en stor välfylld damm, medan andra kyrkor försöker fiska i en mycket mindre damm. I Apostlagärningarna berättas för oss att när kyrkan föddes, så höll sig de troende troget fast vid apostlarnas lära, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. Dessa fyra delar kännetecknade den första församlingen och detta är de kännetecken som markerar våra församlingar. Detta är vad vi betonar, söker efter och praktiserar, och vi har upptäckt att – som i den första församlingen – Herren ökar vårt antal varje dag. Efter att ha sett Herrens verk med dess märkbara frukt, kan man bara komma till denna slutsats: “Gud tillhör äran, stora ting har Han gjort.” Utdrag ur kapitlet “Principles of growth” ur boken ”HARVEST” Av Chuck Smith och Tal Brooke Hela boken finns att läsa (på pdf engelska) (klicka här) Tillstånd beviljat av The Word For Today att översätta detta avsnitt översättning av Ingela Jansson

Ur boken “Harvest” av Chuck Smith “Det gör ont i min hjärta när jag tänker på den tiden, hur jag skapade frustrerade och skuldtyngda troende.”